Social fobi är ett viktigt tema
Utan ord
Under en bokutställning i Falun mötte jag Mina Hansson som presenterade sina böcker. Hon debuterade med boken Utan ord. Det är en fiktiv men ändå personlig berättelse om social fobi och psykisk ohälsa.
Så här berättar hon själv:
”Det var i tonåren det började
Till en början visste jag inte att det var en #sjukdom. Istället trodde 
jag att det var något fel på mig. Jag rodnade utan anledning. Drog mig undan och klarade inte av att umgås normalt fastän jag inget hellre ville än att ha vänner. Ofta stannade jag vid ytterdörren och kände paniken i kroppen, en #panik så stark att jag ibland tog av mig ytterkläderna och gick tillbaka till sängen. För familjen skyllde jag på huvud- eller ledvärk, på förkylningar, på mensen. Det var inte alltid lögner. Men många gånger var det inte så illa att jag måste stanna hemma. Jag bara inte klarade av att gå till skolan. Där skulle jag bli bemött. Där skulle jag bli hörd och sedd. Där kunde jag göra bort mig.
Ångest vid ytterdörren
Det var sådant jag tänkte på medan jag stod med #ångesten vid ytterdörren. Tänk om jag skulle missa bussen eller halka så att alla såg det och skrattade åt mig. Tänk om jag skulle rodna när jag inte kunde dölja det. Tänk om jag skulle behöva svara på en av lärarnas frågor inför klassen och inte kunde svaret. Tänk om…
Allt kunde gå fel
Så jag stod där vid ytterdörren och tänkte på allt som kunde gå fel. Tog ett djupt andetag. Insåg att jag var fånig. Lade handen på dörrhandtaget. Påmindes om att vi hade gymnastik samma dag. Svett, rött ansikte, en ful kropp jag inte ville visa i omklädningsrummet.
Jag gav upp
Jag gav upp. Lade mig igen. Försökte komma på varför jag var så misslyckad att jag inte ens kunde gå till skolan. Försökte komma på någon anledning till att det var värt att fortsätta leva.
Artikel i lokaltidningen
Det var inte förrän jag var nitton år, bara ett par veckor efter att jag tagit studenten, som jag läste en artikel i lokaltidningen om något som hette #social fobi. Medan jag läste forsade så många känslor inom mig, hjärtat slog allt fortare. Jag tror att jag till och med blev tårögd. Det som stod där handlade om mig. Jag var inte en konstig person som borde låsas in. Jag var en person med en sjukdom jag borde söka hjälp för. Och det fanns hjälp att få. Det var vad som gladde mig mest. Det fanns hjälp, och stor erfarenhet av problemet som många tusentals (om inte miljontals) personer före mig redan haft.
Det tar tid att våga ta steget
Tyvärr tog det tid innan jag vågade ta steget. Det var något med tanken att gå till psykiatrin som skrämde mig. Hur skulle de bemöta mig, skulle de tycka att jag inte var sjuk nog att gå dit? Efter påtryckningar från min sambo kontaktade jag #psykiatrin till slut. Det är inget jag ångrar.
Du är inte ensam
Jag gick till psykiatrin under ungefär ett års tid. Under tiden kom en idé till mig. Jag skulle skriva om min resa och mina erfarenheter av åren med social #fobi. Syftet med boken var att för det första skapa förståelse för dem som inte har sjukdomen. Det andra var för dem som har sjukdomen. Jag ville säga: du är inte #ensam, och det finns hopp för dig att bli frisk.
Drabbar många
I augusti 2015 så blev romanen Utan ord publicerad. Min förhoppning är att den ska nå ut till så många som möjligt. Social fobi är en #psykisk sjukdom som drabbar många. Den får många, som exempelvis mig, att behöva genomlida en daglig kamp för att kunna göra så enkla saker som att ringa ett telefonsamtal eller gå till butiken för att handla mat. Det blir även för många en kamp om att vilja kämpa vidare.
Alla vet inte om att de själva har den
Inte alla vet om att sjukdomen finns och att de själva har den. Inte alla vet vad den egentligen innebär. Och långt ifrån alla kan få de förklaringar och komma så nära inpå någon med social fobi, som man kan med Nora i Utan ord. Hennes historia innehåller inte action, mord eller ett högt tempo.
Handlar om livet
Istället handlar hennes historia om livet; att möta nya #människor, utvecklas och våga öppna sig. Det handlar även om #seger. Inte den slutgiltiga segern då man kan säga att nu är allt bra. Nej, det är segern över att komma till den punkten att man aldrig vill sluta slåss. Det är där jag är nu.
En seger
Från att ha stått vid ytterdörren och backat undan har jag numera en kandidatexamen, ett socialt liv och praktik. Hittills har jag även varit utställare på två bokmässor och har funderat på att kontakta bland annat# skolor och erbjuda att föreläsa om sjukdomen. Så långt har jag kommit. Så långt kan även du komma. Ingen ska behöva vara utan ord.”
Ett viktigt ämne och tänkvärda ord. Jag håller med om att det finns hopp och ingen skall varken sakna ord eller tro sig vara ensam om sina besvär!
Christina Gustavson