Christina Gustavson:
Kannibaler idag?
Så litet jag vet
Ju fler gånger jag besökt olika länder i Afrika och ju längre sammanlagd tid jag tillbringat där, desto tydligare inser jag hur litet jag vet och hur mycket det är som jag inte kan förstå.
Kannibaler idag?
Jag trodde inte det fanns kannibaler längre, men tydligen finns de och fortsätter sina urgamla sedvänjor och religiösa riter.
Dödsdom
Vissa delar av Elí-bo-stammen är fortfarande kannibaler. När någon känner sig sjuk och berättar om det för någon annan i stammen, eller om andra ser att någon inte mår bra, innebär det en säker dödsdom. Den sjuke avlivas snabbt genom att halsen skärs av under sömnen, som vilket annat slaktdjur som helst. Sedan styckas kroppen, köttbitarna delas ut enligt särskilda regler och lagas sedan till i de olika hushållen.
Äts upp i alla fall
Det berättas att mödrar även avlivar och äter sina egna barn. Om någon skulle hinna avlida innan andra stammedlemmar hinner verkställa sin religiösa rit, så äts den personen upp i alla fall. På det här sättet undgår man begravningar, som inte alls förekommer i dessa stamgrupperingar, helt enkelt för att det aldrig finns några kroppar att begrava.
Vad händer en främling?
Vad som skulle hända om en främling, dvs. en tillfällig besökare skulle bli sjuk i närheten av någon av dessa grupper har jag inte kunnat ta reda på och jag tänker nog inte undersöka den frågan närmare på egen hand.
Urgamla riter
Djungeln är ogenomtränglig. Vem vet vad som händer där inne i 
buskagen? Urgamla riter och traditioner som lever kvar blandas med myter, övertro, vidskepelse, fantasier sprungna ur rädsla.
Trots allt överlever traditionerna
Med tanke på malaria och alla andra svåra sjukdomar i Afrika och att var och varannan människa är sjuk åtminstone någon gång i sitt liv och då borde bli uppäten, förefaller det en aning märkligt att så många trots allt överlever att de kan föra traditionerna vidare.
Skrämmande för oss
Självfallet får man inte dra alla över en kam och det avser jag inte heller. Men man kan inte heller blunda för att det i mindre grupperingar kan finnas sedvänjor som för oss verkar märkliga, för att inte säga helt obegripliga. Och skrämmande.
Christina Gustavson