En kvinnas ilska
– eller kanske snarare en bok om kvinnokraft
I mitt skrivande vill jag ofta uttrycka mer än det som är den röda tråden i berättelsen. Det gör jag genom att låta personerna få vara med, få uppleva, få möta något som förmedlar ett budskap. Som läsare tror jag att man ofta flyger förbi de där momenten och skyndar vidare mot mer spännande avsnitt.
Kan inte gå
Ett exempel om Gunda som under skoltiden drabbas av en sjukdom som gör att hon inte kan gå. När hon sedan förälskar sig använder familjen detta som skäl till att försöka hindra henne från att gifta sig.
Först gråter hon, förtvivlar och deppar. Men så en dag lossnar hennes ilska och hon vågar säga rent ut vad hon tänker: Jag kan inte gå. Det är som om de trodde att hjärnan satt i benen.
Sitter hjärnan i benen?
”… Plötsligt strömmade det bara ur henne. Hon kunde inte hålla tillbaka något, det bara forsade fram och rev med sig allt som förut bara fastnat i halsen. Doktor Molin såg förundrat på henne, det lyste formligen om henne när hon talade om denne Morten, och ögonen sprutade av ilska när hon berättade om att familjen försökte få henne omyndigförklarad för att hindra henne från att gifta sig.
Är det onormalt att bli förälskad?
”Skall det vara rätt?” sa hon stridslystet, men slog snabbt ned blicken igen. ”Skall inte jag ha rätt till ett eget liv kanske? Säg mig, är jag onormal för att jag kan bli förälskad även om jag inte kan gå? Är det onormalt att kunna älska? Att vilja vara nära en annan människa?” Egentligen begrep hon inte hur hon vågade säga sånt här, men hon var bara tvungen. Tvungen att fråga om allt det som legat och grott inom henne så länge.
Vet inte själv vad som är bäst
De tror inte att jag själv vet vad som är bäst för mig, säger de. Men jag var bäst i min klass i skolan, så jag är inte dum! Eller är det så, att när det kommer till kritan, så sitter hjärnan inte i huvudet utan i benen? Säg mig det! Doktorn som är expert! Eller hur kan det annars komma sig att jag skall bli behandlad som en oansvarig barnunge bara för att jag inte kan gå?!”
Gäller det bara kvinnor?
”Och se på karlarna! De kan få både ett och två ben bortskjutna eller avklippta i nån olycka, men det är väl ingen som hindrar dem från att gifta sig eller från att fortsätta sina äktenskap efter det att de blivit av med benen? Vem skulle väl säga till en karl att nu har du blivit av med ett ben, så nu måste du omyndigförklaras, nu åker både motbok och körkort och frugan och hela faderullan! Va? Nu får du sitta i rumsarrest resten av livet och finna dig i att nån annan dikterar vad du skall äta och ha på dig och när du skall gå och lägga dig om kvällarna. Eller är det kanske så att det bara är kvinnor som har hjärnan i benen? Är det kanske det som är den väsentligaste skillnaden mellan man och kvinna, va?
En lättnad
Så tröt andan plötsligt och Gunda blev dödligt generad över allt hon vräkt ur sig. Men det var en lättnad samtidigt. Äntligen hade hon fått prata ut med någon. Äntligen var det någon som lyssnade utan att se varken försmädlig eller nedlåtande ut. Äntligen!”
Man tålde inte
På ett annat ställe i samma bok talas om attityden till norska kvinnor som under kriget hade träffat tyska soldater:
”… men man tålde inte att norska jenter gick ut med tyska soldater. Det var liksom något annat, så när kriget var slut, rakade man av håret på alla jenter som man visste hade varit ihop med nån tysk, så att alla kunde se vad hon hade gjort.”
”Men fick dem göra så? Var det ingen som hindrade det?”
”Nej, det gjordes i hemlighet, och ingen visste vem som hade gjort det, och därför kunde ingen fällas heller. Men du kan ju förstå att det var kraftiga känslor med i spelet.”
Grenar på samma träd
Det finns gott om paralleller till hur kvinnoförtryck kan te sig och vilka ursäkter som används oavsett om det skedde mot slutet av andra världskriget eller i nutid. Idag talas det om heder, kultur och religion – men ursäkterna, vilka de än är, är bara grenar på samma träd – den manliga dominansens träd.
Tankarna behövde mogna
Jag träffade Gunda flera gånger tillsammans med hennes make och även hennes väninna Marta Sandwall Bergström, som skrev böckerna om Kulla-Gulla. Jag samtalade många gånger med Gunda och Morten och reste även till Norge för att besöka de platser där de varit under sin första resa och talade men folk där. Sen dröjde det många år innan jag skrev boken och jag tror att det berodde på att mina tankar behövde mogna.
I dialogform
För att återge Gundas sätt att prata, ofta hetsigt, ibland näbbigt eller frågvist, är boken nästan helt skriven i dialogform. Istället för att bara berätta om Gunda ville jag låta henne bli synlig inför läsaren genom sina egna ord och tankar, som jag försökt återge så noga som möjligt 
även om jag bytt ut alla namn förutom Gundas eget.
Ett fantastiskt förord!
Dessutom fick boken ett förord så fantastiskt att jag fortfarande blir alldeles knäsvag när jag tänker på det!
Christina Gustavson: Kärlek med förhinder, Sverige – Norge 1945-1965, Joelsgården Förlag 2015.
Fråga efter boken hos din bokhandlare eller beställ den på nätet. Den finns både som pocket och e-bok och går att låna på biblioteket.
Christina Gustavson