Bragd i Uzbekistan
En bragd?
I mina tillbakablickar har jag funderat på om jag någonsin gjort någon bragd? Ja, i mina egna ögon alltså. Jag kan tänka mig några stycken, några för privata, nära i tid eller för känsliga – men så kom jag på det äventyr som jag vill berätta om nu.
Tal för tusen
Jag höll tal för över tusen församlade barnläkare – med en inledning på 
ryska. Och fick stående ovationer! Till saken hör att jag inte kan ryska, inte ett ord, och inte fick veta förrän kvällen innan att jag skulle hålla tal. Alltså inga förberedelser, ingen egentlig kunskap om ämnet, bara ett hjärta som körde i formel 1-fart och ben av spaghetti och en intensiv önskan att inte göra bort mig inför allihop. Att inte behöva ledas gråtande från scenen.
Kontaktnät och språk
Jag hade ett brett kontaktnät. Jag tror det var känt av ganska många att jag talar engelska och litet tyska, vilket många gånger underlättat i arbetet.
Tolkuppdrag
Genom bekantas bekanta fick jag en förfrågan om jag kunde komma till Göteborg och tolka för en grupp besökare från Uzbekistan. Jag nappade på erbjudandet. Gruppen var inte så stor, kanske tjugo personer i allt. Just då arbetade jag på barnkliniken i Borås som ett led i min ST-utbildning och jag fick särskilt god kontakt med en barnläkare i gruppen.
En videoapparat
Besökarna stannade några dagar och ville ha hjälp med litet av varje, bl.a. att handla. Den stora drömmen för de flesta av dem var att kunna köpa en video att ta med hem, men bara några få av dem hade råd. Det ledde till att jag reste till Göteborg några gånger innan de gav sig av.
Inbjudan till Uzbekistan
Sen fortsatte mitt liv som vanligt och jag tänkte inte mer på det – förrän jag en dag fick ett brev från Uzbekistan, som då fortfarande tillhörde Sovjet. Det var en officiell inbjudan att delta i en all-Sovjetisk barnläkarkonferens i Uzbekistan. Först tänkte jag tacka nej, men nyfikenheten blev för stark, så jag åkte dit.
Möte med KGB-agent
En kvinna upp och presenterade sig som min personliga tolk. I enrum anförtrodde hon mig att hon egentligen var KGB-agent och hade till uppgift att hålla ett öga på mig, men eftersom Uzbekistan snart skulle bli självständigt tog hon tydligen inte rollen så allvarligt. Kvällen före konferensen bad hon om ursäkt för att hon var nyfiken, och frågade sedan vad jag skulle prata om.
”Prata om? ”
”Ja, på konferensen imorgon.”
”Men jag ska inte prata.”
Enda utlänningen
Efter en stunds dividerande, där hon bland annat visade mig ett stencilerat program. Mitt namn stod tydligt att läsa bland programpunkterna. Jag var den enda gästen som bjudits in från ett annat land, vilket gav mig en betydelsefull ställning. Där fanns några forskarstuderande från Korea och Kina, men tolken förklarade att de bodde i Sovjet på grund av forskningen och ansågs därför inte vara utländska gäster.
Barnläkarelit
Här hade Sovjetunionens samlade elit bland barnläkarna samlats till en konferens där man presenterade sina forskningsrön – och jag skulle prata där! Utan att bli tillfrågad, utan att ens fått veta om det. Om det inte varit för ”tolkens” nyfikenhet hade det gått åt pipan! Nu hade jag cirka 10 timmar på mig för att hitta på nåt.
Övade uttal
Då var jag varken forskare eller barnläkare, så vad i hela friden skulle jag kunna säga? Jag förklarade för tolken att jag ville vara riktigt artig, men behövde hennes hjälp. Visst, hon tyckte det var kul! Så jag totade ihop en inledning om vilken ära det var för mig att ha blivit inbjuden och hur hedrad jag kände mig. Med tolkens hjälp översattes detta till ryska, som jag skrev med svenska bokstäver. Sen övade vi uttal i över en timma, tills jag kunde säga raderna någorlunda begripligt på ryska.
Moderskap
När tolken gått hem skrev jag sedan mitt föredrag, om man nu kan kalla det så. Jag var helt hjälplös, kunde ingenting, hade då inte påbörjat min forskning – ingenting. Men genom mitt dagliga arbete på barnkliniken i Borås hade jag tydligt insett att mamman betydde oerhört mycket för sitt barn. Jag tänkte att moderskap är en internationell företeelse och …
På ryska!
Efter mitt inledningsanförande på ryska fortsatte jag på engelska och förklarade att jag självfallet inte kunde mäta mig och mina små kunskaper med Sovjets samlade expertis i frågan och att jag därför valt att istället spegla en moders betydelse för sitt barn, genom några enkla episoder från mitt dagliga arbete som barnläkare i Sverige. Så en avslutningsfras på ryska.
En tavla
Det var alldeles tyst i den jättelika hallen. Mina ben ville vika sig, så jag höll hårt fast i skrivpulpeten för att inte ramla omkull. Bakom mig på väggen hängde en jättelik tavla föreställande Lenin. Den massiva guldramen var säkert ett par meter hög. Jag bävade för att den skulle ramla ner och slå mig i huvudet.
Stående ovationer
Så plötsligt, som på en given signal reste sig hela denna jättelika församling och applåderade!
Massor av kamerablixtar började blinka och ett TV-team dök upp. Det fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag har aldrig i mitt liv, varken förut eller senare, hört någon bli applåderad så länge! Det var som om de inte tröttnade. När de äntligen slutade dök det upp folk med 
blommor, fler än jag kunde bära. Så fick jag gå och sätta mig – fortfarande på podiet – där jag fick de övriga föredragen tolkade för mig. Min tolk var uppenbart entusiastisk, så långsamt började det sjunka in att det nog hade gått bra. Jag hade inte gjort bort mig. Jag hade inte fått den gigantiska Lenin-tavlan i huvudet, ingen hade kastat tomater – jag hade överlevt!
Rysk TV
Självfallet inser jag att applåderna var en artighetsgest mot den enda inbjudna utländska delegaten – och inte en hyllning till mitt fantastiska framförande. Men ändå. Lättnaden var enorm! Efteråt berättade tolken att jag de facto hade varit ett inslag i TV-sändningar över hela landet. Jag inviterades till olika banketter, till borgmästaren, till middag med den man som skulle komma att bli Uzbekistans nye ledare efter självständigheten. Jag bjöds in till föreställningar med folkmusik och fantastiska dansuppträdanden och mycket mer.
Med livet i behåll
Det hände mycket mer under den dramatiska resan, men det får jag berätta om en annan gång.
Jag är glad att jag kom hem med livet i behåll! Det var då bara ett par dagar innan Uzbekistan förklarade sin självständighet.
Christina Gustavson