En katt räddade mitt lilla barn!
Min lilla flicka var c:a 2 år gammal och vi hade åkt ut till morfars gård på landet för några sköna sommardagar när väderleksrapporten visade att det äntligen skulle bli sol och värme.
Härligt leka ute
Jag trodde det skulle vara härligt för henne att leka på gårdsplanen, och helt tryggt och skyddat, och gick in för att sätta på kaffe.
Tultade iväg
När jag kom ut såg jag henne börja tulta iväg mot en klipphäll vid ena sidan. Det fanns lite blåbärsris där, men det var knappast några blåbär mogna än. Jag gick några steg efter och ropade på henne.
Vill klappa masken!
Hon stannade upp ett ögonblick, vände sig om mot mig, log över hela ansiktet och sa: ”Klappa masken!” Sedan tultade hon vidare mot klipphällen.
Det var en huggorm!
Nu såg jag ”masken.” Det var en stor huggorm. Jag han inte uttrycka det på annat sätt än att mitt hjärta frös till is och stannade. Jag störtade mig efter henne samtidigt som jag var rädd att min rörelse skulle provocera ormen.
Skulle inte hinna
Under bråkdelen av en sekund insåg jag att jag inte skulle hinna. Min oro och förtvivlan går inte att uttrycka i ord. Tala om ångest!
En svart projektil
Då, som en blixt från ingenstans sköt en svart projektil fram och samtidigt som jag ryckte åt mig mitt lilla barn och lyfte upp henne låg ormen plötsligt och vred sig i dödsryckningar. Över stod Billy, vår stora, svarta hankatt och hade huggit tag i ormen precis bakom dess huvud. Han höll fast den i ett stadigt grepp tills ormen låg helt livlös.
En katt räddade mitt barn!
Tänk! Katten hade räddat mitt lilla barn! Den hade tagit ormen! Jag hade inte en aning om att katter kunde ta ormar. Alla kanske inte kan det, men vi fick fler prov på att Billy, som han hette, tog orm senare under sommaren.
Räkor till kvällsmat
Mitt barn var räddat – och det var huvudsaken. Gissa vem som fick tinade räkor, som han älskade, till kvällsmat!
Christina Gustavson