Hur kan vi öka tryggheten för de unga?
Vi lever i en tidsålder när utvecklingen går framåt mycket snabbt. När man blir äldre kan det vara svårt att förstå hur svårt det kan vara att vara ung, trots att alla äldre redan har gått igenom det en gång i sitt liv. Åren rinner förbi och det svåra bleknar bort och ofta blir de soliga, glada och roliga minnena kvar.
Många äldre förknippar kanske barndomen med fattigdom och umbäranden av ett slag som ofta är helt främmande för dagens svenska ungdom. Denna skillnad i upplevelser kanske medför att äldre ibland tycker att dagens ungdom har det väldigt bra, åtminstone om man ser till det materiella.
För att höra till gruppen äldre i det här sammanhanget behöver man inte vara lastgammal. Det räcker att höra till en annan generation. Man tänker många gånger inte på att denna generationens ungdomar kan ha helt andra problem och svårigheter att möta än man själv hade.
Med en stegvis utslussning ur barn- och ungdomens värld och en successiv inskolning i den vuxna världen skulle de unga ha en större chans att kunna klara steget ut i en vuxen värld med något mindre ångest och rädsla.
Det är inte bara byte av skola, t.ex från grundskola till gymnasium, som skapar oro och osäkerhet när man växer upp. Vid varje byte får man får en ny referensgrupp och ny form av tillhörighet.
För det lilla barnet är det familjen som skapar dess trygga bo. Under uppväxten och ungdomstiden kommer sedan andra att ta över rollen. Det är viktigt för unga att få känna tillhörighet med jämnåriga när man växer upp. Känna tryggheten.
För att inte ensamheten skall ta överhanden kan vara nödvändigt att få vara en i gänget. För att inte känna sig isolerad är det betydelsefullt att tillhöra en grupp.
Det verkar som om hela livet flyter fortare i och med att den tekniska utvecklingen accelererar. Nu ökar tempot och därmed stressen. De ungas egna krav på att hänga med, att inte släpa efter, att inte verka dum, bara ökar.
Jag har hört många unga fråga: Hur skall jag orka? Hur skall jag kunna hinna? Hur skall jag kunna klara av allt? Vem kan jag våga fråga? Vem kan jag prata med? Finns det någon alls som jag kan våga anförtro mig åt?
Vad skall vi vuxna svara? Hinner vi ens tänka efter?
Det kom en dag när jag tvingades stanna upp. Se de unga i min närhet. Känna på djupet att jag har ansvar för dem också. Att jag verkligen bryr mig om hur de har det. Vill bry mig om.
I min värld är de inte helt utelämnade åt sig själva. Jag finns där också.
Jag säger det högt: Jag finns här för dig. Om du vill kan du prata med mig!
Vad säger du?
Christina Gustavson